Kinnarumma kyrka, en ljus och vacker gråstenskyrka, är ritad av arkitekt Sigfrid Ericson, Göteborg. Över ingången står kyrkans byggnadsår, 1940. Denna kyrka är åtminstone den tredje på denna plats. Konstnären Gunnar Torhamn har svarat för den konstnärliga utsmyckningen. Sålunda är altarprydnaden hans verk och föreställer Den Heliga Nattvardens instiftande, den gode Herden och såningsmannen samt Kristi himmelsfärd. Senare, år 1952 har tillkommit två träskulpturer. De föreställer apostlarna Petrus och Paulus och är gjorda av en duktig amatör, Knut Bengtsson, Svaneholm. På predikstolen ligger den gamla kyrkobibeln av år 1704. Krucifixet är en gåva av Huluds syförening och direktör Clas Erikson har skänkt Gustaf Wasas jubielumsbibel, som också ligger på predikstolen. Vid kortväggen står en vacker moraklocka, härstammande från Högshult i Skephult och skänkt av hemmansägare Axel Källqvist, Byaviken. Dopfunten är av kolmårdsmarmor och en gåva av ovannämnda syförening. I själva kyrkan hänger två ljuskronor, varav den ena köptes 1819 och har haft sin plats i de båda föregående kyrkorna. Den andra ljuskronan är en senare anskaffad efterbildning av denna. Orgeln är byggd av Hammarberg i Göteborg. Antalet sittplatser är omkr. 280.
Säkert är att vi befinna oss på socknens urgamla kyrkplats. Här stod intill 1912 en spånklädd och rödmålad kyrka av furutimmer, vars byggnadsår enligt bevarade räkningar var 1690-1691, då det utbetalats omkr. 300 daler silvermynt “till den nya kyrkiones uppbygiande”. Denna försågs 1725 med ett torn för klockorna, vilket emellertid på grund av bristfällighet nedtogs 1869 i samband med kyrkans förlängning åt väster och ersattes med en enkel stapel. Under nästan hela 1800-talet hade förslag vid upprepade tillfällen framlagts om uppförande av en stenkyrka, rymligare samt förlagd någonstans mitt i byn. Så blev det emellertid inte. Helst sedan ägaren av Rydboholms fabriker uppfört en egen kyrka år 1852 i Rydboholm. Först i början av 1900-talet beslöt församlingen nybyggnad. Det blev en stor helgedom av tegel, placerad på en dominerande kulle några hundra meter söder om gamla kyrkan. Av denna kyrka, som invigdes år 1907, återstår nu endast grunden. Det visade sig nämligen snart, att byggnaden var föga solid, fuktade och vittrade sönder. Den var också för stor. Församlingen beslöt att lämna den åt sitt öde och istället avsätta medel till uppförande av en ny kyrka på den äldsta kyrkplatsen. 1940 var den nya kyrkan färdig. Under två år låg sålunda två kyrkor helt nära varandra. Den 11 september 1942 sprängdes själva tornet med nitrolit och föll till marken.
I fem år stod 1690-talets kyrka öde, men den hade upptäckts av “De sju häradernas kulturhistoriska förening”, som gärna ville införliva henne med sin lilla fornby i Ramnaparken i Borås. Dit flyttades också kyrkan 1912, lämnad som en gåva av församlingen. Kyrktuppen finns dock kvar och sitter i vapenhuset över dörren in till Kinnarumma nuvarande kyrka. Vid nedtagningen av kyrkan hittades under golvet och använd som underlag till detta stavkyrkotimmer, vilket bevisar, att dess föregångare varit en s k stavkyrka. Materialet utgjordes mest av ek men även av furu. Ej mindre än 45 sådana stockar tillvaratogs och överlämnades till antikvitetsakademien i Stockholm. Denna stavkyrkas ålder är obekant, men vi vet, att den var helt liten och mot slutet av 1600-talet ganska förfallen. Enligt stoldelning 1674 fanns på “manfolkssidan” 12 bänkar och på “kvinnofolkssidan” 16. Om folkets fattigdom och små pretentioner vittnar en anteckning vid nämnda bänklängd, att det “tillförene intet annat var än stänger, satte uti väggen och ut till gången”
.
En anteckning i Marks härads dombok 1 februari 1689 ger ytterligare en glimt från samma tid. Kyrkoh. Sven Bohulthenius hade rest till tinget i Skene för att utverka nämndens tillstyrkande av en kollekt till hjälp för Kinnarumma att ånyo uppbygga sin kyrka. Hans begäran villfors. Det sägs i utlåtandet att densamma – stavkyrkan – “War alldeles luthande till fall, så att hon ändteligen skall nedhertagas och å nyo bebyggias. Hafvandes nu emoth 30 år med 12 stoder (stöttor) warit emoth satt in uthi Kiörkian, som här till hafva buret och underhållet wärcket att dett intet är kullfallet”. Kungl. Maj:t medgav också en sådan insamling, varigenom inflöt 53 daler och 9 öre.
Några ord må även ägnas fattigstocken eller “armbössan”; som den vanligen benämnes. Ursprungligen stod den precis vid vägkanten, men vid vägens breddning måste den få en annan placering. När en sådan först uppsattes kan ej sägas, men redan på 1600-talet förekommer bland inkomsterna “uttagit ur stocken”. Vid sockenstämman 1755 beslöts att “en ny armbössa av järn förskaffas, emedan den gamla är av rost vorden förstörd”. Året därpå åtog sig emellertid kyrkovärden Hans Larsson i Eskhult att skaffa en bössa av koppar, som ej rostade och den gör alltfort sin tjänst. 1798 anbringades “en ganska vacker inskription” ovanför – vid behov förnyad – och det har alltid räknats som en god och lyckobringande gärning att släppa en slant i denna bössa. Inskriptionen lyder:
“Du, som ser wid denna vägen
En Guds boning närbelägen,
Gif med glädje, om du har.
Herren skall dig sjufaldt löne
Dig med nåd och lycka kröna
På hwad väg och stig du far”.
Kyrkogården runt kyrkan har inte – utom i undantagsfall – nyttjats, sedan en ny begravningsplats på andra sidan vägen togs i bruk 1903. Uppresta mot södra och västra kyrkogårdsmurarna finns ett antal enkla gravstenar med årtal från 1600- och 1700-talen. En större häll har vid kyrkoreparationen 1869 blivit lagd utanför koringången och en annan vid vapenhuset. Den förra råkade spräckas sönder under kyrkans nedtagning för flyttningen till Borås men blev efter en tid hopcementerad och ligger tillika med den senare till vänster vid södra porten. Enligt fil. dr. Sölve Gardell, som på uppdrag av riksantikvarien gjorde vissa undersökningar å kyrkplatsen före nybyggnaden, torde den större hällen vara lagd över nämndemannen Per Hansson från Storegården och hans båda hustrur och barn. Den första hustrun dog 1695, vilket är inhugget på stenen, mannen dog 1715.
Det intressantaste monumentet är dock den underjordiskt murade och ovan marken timrade och spånklädda tumba, som finns på östra delen av kyrkogården. Den iordningställdes 1783 av en läkekunnig bonde, Håkan Nilsson i Göllingstorp, som på sin tid var mycket anlitad. Hans förråd av medicin och läkarböcker värderades vid bouppteckningen till inte mindre än 200 riksdaler medan värdet av en oxe då var högst 10 riksdaler. Var och en kan sedan själv räkna ut vilken förmögenhet detta var. Den väldiga takhällen, vilken berättas vara hitforslad ända från Hyssna socken, har en inskrift som med nutida stavning lyder: “Herren haver skapat honom och läkedomen kommer från den Högste”. Syraks bok 38 v.2. Men se ock den 23 versen! Vidare står skrivet på hällen “Mina ben låt vila i ro. Tag ingen död härur, lägg ingen död härin. Graven har jag av nyo murat, ty skall hon icke säljas, ärvas eller rivas. Håkan Nilsson. Kersti Hansüdotter i Göllingstorp anno 1783”. Det blev hustruns lott att först föras till vila i graven. Hon avled 44-årig 1790 av “hetsig feber”. Under julen 1791 ingick änkemannen nytt äktenskap med en 25-årig ungmö, Katarina Jonsdotter, vilken överlevde honom, då han den 7 dec. 1789 själv gick till sina fäder, 67 år gammal. Båda äktenskapen var barnlösa. Så blev även fallet med det nya gifte, som änkan ingick med den 6 år yngre handelsmannen J. B. Kindborg från Borås, vilken därigenom blev ägare av gården. Efter makans död 1821 äktade Kindborg den 31-åriga Annika Bengtsdotter från Ramslätt. En med järnstaket inhägnad gravplats för dem och deras ättlingar är belägen nära doktorns tumba.
Bland platsens övriga gravvårdar må främst nämnas den, som rests över Sven Erikson, Rydboholm, död 1866 och känd som grundare av traktens för att inte säga landets textilindustri, samt dennes son Johannes Erikson och sonson Clas Erikson. Två brukspatroner Lindberg från Viskafors – där drevs järnbruk före vänadsindustrin – har också sina minnesvårdar på denna gamla griftegård.
Nära gången mot kyrkans södra långsida kan man bese ett solur. Det är mycket enkelt men har en aktningsvärd ålder. Det bär årtalet 1704.
(Denna skrift är författad 1964 av Kurt Lundgren, i förorden kan bl a läsas följande: “Vi har i Kinnarumma en framstående forskare i sin hembygdshistoria och det är Axel Henriksson, Råbacka. Han har varit till mycket stor hjälp med denna lilla skrift. Det är min förhoppning, att detta häfte skall bli till glädje för många.”
